Dricksvatten kalcium
Tillsammans kallas de ofta baskatjoner. De tillförs grundvattnet genom vittring av berggrunden men även genom nederbördens innehåll av havssalter och genom inträngning av saltvatten, antingen i strandnära lägen vid kusten eller genom påverkan av relikt saltvatten. Kalcium och magnesium utgör tillsammans vattnets totalhårdhet. Kartorna dricksvatten kalcium en generaliserad bild av grundvattenkvaliteten.
I stora delar av Sverige är det ont om data, vilket ger större osäkerheter i kartbilden. Detta markeras på kartan med svagare färg.
WHO måste se över riktlinjer för dricksvatten
Områden som ligger inom tre kilometer från närmaste provtagningspunkt är markerade med starkare färg. Läs mer på sidan Vad visar kartorna? I tabellen visas för varje klass färg på kartan vilka halter i grundvattnet som kan förväntas. Övriga brunnar i jord i de blå områdena på kartan har således högre kalciumhalt.
Tolka resultatet av din dricksvattenanalys - Livsmedelsverket
Kalcium är det femte vanligaste grundämnet i jordskorpan. Kalcium uppträder huvudsakligen som katjon i en mängd olika mineral, till exempel karbonater kalcit, dolomitsulfater gips, anhydritfosfater apatit och silikater plagioklas, amfibol, pyroxen. Kalcium är också den viktigaste komponenten i kalksten, som till övervägande del består av kalcit.
De största kalciumanomalierna i morän förekommer på Öland och Gotland där berggrunden består av ordovicisk och silurisk kalksten och märgel. Nära kusten dricksvatten kalcium nordöstra Uppland förekommer höga kalciumkoncentrationer i morän som härrör från proterozoisk kalksten, dolomit och marmor men också från paleozoiska karbonatstenar i Bottenhavet som transporterats av isen under den senaste nedisningen.
Mineraler i dricksvatten skyddar mot sjukdomar
I Västergötland nära Billingen kan höga kalciumhalter kopplas till paleozoisk kalksten och skiffer. I sydvästra Skåne speglar höga kalciumkoncentrationer paleocen—eocen kalksten och märgel.
I Jämtland korrelerar kalciumanomalier med paleozoiska karbonatstenar i Kaledoniderna. I Lappland härrör höga halter av kalcium främst från basiska vulkaniska bergarter som är rika på plagioklas, amfibol och pyroxen, samt i mindre utsträckning från proterozoiska karbonatstenar [1]. Kalcium och magnesium utgör tillsammans vattnets så kallade totalhårdhet. Kalcium- och magnesiummineral är ofta lättvittrade.
Detta gäller i synnerhet karbonatmineral, vilka bygger upp kalkbergarterna kalksten och dolomit. Vattnet i kalkpåverkade områden region A, D, F och H är i allmänhet hårt. Hårt vatten är också relativt vanligt i berggrundvatten. Kalciumhalterna är normalt högre i bergborrade brunnar än i brunnar i jordlagren. I områden med kalkhaltiga jordlager är dock kalciumhalterna i brunnar i jord normalt högre än i bergborrade brunnar.
Det finns ett samband mellan alkalinitet och kalcium eftersom båda produceras genom vittring. Halterna av kalcium kan vara förhöjda genom mänsklig påverkan från bland annat gruvor, stenbrott, förorenad mark och deponier. Det beror dels på att material som bryts eller deponeras kan ha höga kalciumhalter, men också på att ändrade kemiska förhållanden, till exempel sänkta pH-värden, kan frigöra kalcium.
Den urbana dricksvatten kalcium kan ge höga halter av kalcium från vittrande betong. Längs vägar som saltas är ofta halterna av kalcium, och även magnesium, förhöjda i grundvattnet. Detta beror på att en del av det natrium som finns i vägsaltet byts mot kalcium- och magnesiumjoner som finns adsorberade på markpartiklarna jonbyte. Kalciumklorid och även magnesiumklorid kan användas för dammbindning på grusvägar.
Kalcium utgör tillsammans med magnesium huvuddelen av vattnets så kallade totalhårdhet. Totalhårdheten kan också anges i tyska hårdhetsgrader ºdH. Halten av kalcium i grundvatten kan vara naturligt hög, framför allt i områden med kalkberggrund eller kalkhaltiga jordar. Kalciumhalten är också ofta hög i bergborrade brunnar i övriga områden. Höga halter av kalcium i grundvattnet kan begränsa dess användbarhet som dricksvatten, främst på grund av tekniska problem [3].
Både mycket mjuka och mycket hårda vatten kan ge upphov till korrosion och förhöjda metallhalter i kranvatten. Betydelsen av låga kalciumhalter för att korrosion ska utvecklas har dock ifrågasatts [6]. Vid naturligt låga kalciumhalter är ofta även pH-värdet och alkaliniteten låg, och vattnets innehåll av naturliga organiska ämnen högt. Detta är faktorer som kan medföra ökad korrosion.
Kalkutfällningar bildas när vattnet hettas upp eftersom kalciumkarbonat, till skillnad från andra mineral och salter, är mindre lösligt i varmt än i kallt vatten. Hårt vatten kräver också att mer tvättmedel används än vid tvätt med mjukt vatten. Studier har visat att hårt dricksvatten skulle kunna ge en lägre dödlighet i hjärtinfarkt än mjukt vatten, men dricksvatten kalcium studier har gett motsägelsefulla resultat.