Nils holgersson örn namn
Långt uppe bland Lapplands fjäll låg ett gammalt örnnäste på en avsats, som sköt ut från en brant bergvägg. Det var förfärdigat av tallgrenar, som voro lagda varvtals över varandra. Under många år hade det blivit tillbyggt och förstärkt och låg nu på klipphyllan, ett par meter brett och nära nog lika högt som en lappkåta. Klippväggen, där örnnästet låg, höjde sig över en rätt stor dal, som om sommaren var bebodd av en flock vildgäss.
Denna dal var en förträfflig tillflyktsort för dem.
XXXVIII. Gorgo, örnen
Den var så undangömd mellan bergen, att det inte var mången, som kände till den, inte en gång bland lapparna. Mitt i dalen låg en liten rund sjö, där det fanns gott om föda för de små gässlingarna, och på de tuviga sjöstränderna, som voro täckta av videbuskar och små förkrympta björkar, funnos de bästa häckplatser, som gässen gärna kunde önska sig. I alla tider hade det bott örnar uppe på klippan och vildgäss nere i dalen.
Vart år rövade örnarna bort några av dem, men aktade sig väl för att taga så många, att vildgässen inte skulle våga bo kvar i dalen. Vildgässen å sin sida hade inte så liten nytta av örnarna. Rövare voro de, men de höllo andra rövare på avstånd. Örnarna brukade draga ut på jakt en stund efter soluppgången, och nil holgersson örn namn alla de somrar, som Akka hade bott i dalen, hade hon varje morgon på detta sätt väntat på deras utfärd för att se, om de skulle stanna i dalen och jaga där, eller om de skulle flyga bort till andra jaktmarker.
Hon behövde inte vänta länge, förrän de båda ståtliga fåglarna lämnade klipphyllan. Sköna, men fruktansvärda svävade de ut i luften. De ställde kosan neråt slättlandet, och Akka uppgav en suck av lättnad. Den gamla förargåsen hade slutat att lägga ägg och föda upp ungar och brukade om somrarna fördriva tiden med att gå från det ena gåsredet till det andra och ge råd om ruvningen och skötseln av ungarna.
Dessutom höll hon utkik inte bara efter örnarna, utan också efter fjällrävar, ugglor och alla andra fiender, som kunde tänkas hota vildgässen och deras ungar.
Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/38 - Wikisource
Vid middagstiden började Akka på nytt spana efter örnarna. På samma sätt hade hon gjort varje dag nil holgersson örn namn alla de somrar, som hon hade bott i dalen. Hon såg genast på deras flykt om de hade haft en god jakt, och hon kände sig då trygg för dem, som hörde henne till. Men denna dagen såg hon inte örnarna vända tillbaka. Hon såg uppåt bergväggen på eftermiddagen och väntade att få se örnarna på det vassa utsprånget, där de brukade sitta och taga sin middagsvila, och hon försökte att få syn på dem mot kvällen, när de skulle bada i fjällsjön, men hon förfelade dem på nytt.
Återigen jämrade hon sig över att hon hade blivit gammal. Hon var så van, att örnarna skulle hålla till på berget ovanför henne, att hon inte kunde tänka sig möjligheten av att de inte hade kommit tillbaka dit. Men inte heller nu såg hon dem. Däremot hörde hon i morgonstillheten ett skrik, som ljöd både argt och jämmerligt och tycktes komma från örnnästet.
Hitta rätt stöd
Hon lyfte raskt och steg så högt, att hon kunde se ner i örnboet. Däruppe såg hon varken honörn eller hannörn. I hela boet fanns ingen annan än en halvnaken unge, som låg och skrek efter mat. Akka sänkte sig långsamt och tvekande ner mot örnnästet. Det var en hemsk plats att komma till. Det märktes vad det var för ett rövarfölje, som höll till där.
I boet och på klipphyllan lågo vitnade ben, blodiga fjädrar och skinnflikar, harhuvuden, fågelnäbbar och fjäderklädda ripfötter. Också örnungen, som låg nil holgersson örn namn i allt detta, var motbjudande att skåda med sitt stora, gapande näbb, sin klumpiga, dunklädda kropp och sina ofärdiga vingar, där de blivande pennfjädrarna stucko fram som taggar. Till sist övervann Akka sin motvilja och slog ner på bokanten, men hon såg sig på samma gång oroligt omkring åt alla håll, för hon väntade i varje ögonblick, att de gamla örnarna skulle vända om hem.
Nils Holgerssons underbara resa - Svenska Filminstitutet
De for sin väg i går morse och lämnade mig en fjällämmel att leva av, medan de var borta. Du kan väl begripa, att den är slut för längesedan. Det är skamligt av mor att låta mig svälta på det här sättet. Akka började nu tro, att de gamla örnarna verkligen hade blivit skjutna, och hon tänkte på att om hon läte örnungen svälta ihjäl, skulle hon kanske slippa hela rövarföljet för all framtid.
Akka bredde ut vingarna och sänkte sig till den lilla sjön nere på dalbottnen. En stund efteråt kom hon åter upp till örnboet med en laxöring i näbben.
Örnungen råkade i häftig vrede, när hon lade ner fisken framför honom. Nu sträckte Akka fram huvudet och gav örnungen ett duktigt nyp i nackskinnet. Din far och mor är döda, så att av dem kan du inte få någon hjälp, men vill du ligga här och svälta ihjäl, medan du väntar på ripor och lämlar, så ska jag inte hindra dig.